Rösaring - Labyrinten - Processionsvägen
- rullstensås med utsikt
Området utgörs av grusås med tallskog. Gå längs med processionsvägen ut till "ringen" till en mycket vacker utsikt över Björkfjärden och dess reservatsöar. Förutom mycket högt kulturvärde ingår i naturvärdena en mycket intressant insektsfauna. Det natursköna åspartiet med sin milsvida utsikt kallas Rösaring. Namnet syftar dels på grav-rösena från bronsåldern, dels på labyrinten som är gjord av stenar lagda i ringar. Labyrinten räknas som en av de äldsta i Norden. Den har samma mönster som labyrinterna hade i medelhavsområdet för 3000 år sedan. Med sina sexton ringar är den Upplands största. Vanligen kallas denna typ av labyrinter för trojeborgar. Stenarna är lagda så att det bildas en enda gångväg in till centrum. Det anses bevisat att labyrinterna utnyttjats för fruktbarhetskult. Fruktbarhetskult kopplar man också samman med den 1979 upptäckta väganläggningen intill labyrinten. Arkeologiska undersökningar 1981-82 visade att vägen var en processionsväg anlagd under vikingatiden (800-talet). Den är 540 m lång och går i nästan exakt nord-sydlig riktning från en byggnad i norr fram till den stora plana jordhögen, som kan tolkas som en plattform för ceremonier av okänt slag. Högen skulle också kunna vara en gravkulle, men så länge den inte är undersökt vet vi ingenting om detta. Stenrader längs vardera sidan av vägen kan man skymta här och var i mossan. Ett dike finns väster om vägen i nästan hela dess längd. På östra sidan finner man ett hundratal grunda gropar med ca en meters diameter och några decimeters djup. Processionsvägen förknippas också med astronomiska fenomen. Vägen är sedan upptäckten föremål för ett flertal arkeoastronomiska spekulationer där sol, måne, stjärnor och regn-bågar figurerar. Ett flerårigt arkeologiskt forskningsprojekt, som startade 1996, syftar till att skapa en helhetsbild av hela området runt Rösaring, inklusive det stora grav- och boplatsområdet vid Stora Ekeby nedanför Rösaring. Gravområdet är ett av de största näst efter Birka. Skärvstenshögar, innehållande skörbrända stenar är spår från kokplatser. Heta stenar användes vid matlagningen innan man hade metallkärl att sätta över elden.
http://www.ukforsk.se/hembygd/rosa1.htm
Almare-Stäket - Ärkebiskopsborgen S:t Eriks slott
På Stäketholmen finns resterna av den kända ärkebiskopsborgen, som biskoparna själva ibland kallade S:t Eriks slott. Borgen revs 1518 enligt Sveriges äldsta bevarade riksdagsbeslut, som fastslog att "stäkets slott skall platt i grund neder brytas och till intet göras", så att det aldrig mer skulle kunna bli ett fäste för landsförrädiska ärkebiskopar. Dessa hade nämligen gått emot en stark folkopinion som krävde att unionen med Danmark skulle upphävas. Ärkebiskop Trolle kunde med militär hjälp från Danmark, ekonomiskt bidrag av tyske kejsaren och moraliskt stöd från påven i Rom, kräva bestraffning av dem som var ansvariga för rivningen av Stäket. Straffet blev Stockholms Blodbad 1520. Denna långvariga strid om makten hade ytterst en ekonomisk bakgrund. När kyrkan fick löf-tet att bygga borgen på kronans mark var villkoret att statens skatteinkomster inte skulle förminskas genom bygget. Men det var just vad som skedde. Den ena danska unionskungen efter den andra gav ärkebiskoparna nya landområden runt borgen i "förläning". Stäks län blev ett faktum och skatteinkomsterna från nuvarande kommunerna Upplands-Bro, Håbo och delar av Upplands Väsby kom att gå till kyrkan i stället för staten. Det synliga minnet av kampen om pengarna blev vårt lands största medeltida borgruin. Minst två våningar finns kvar för våra arkeologer att undersöka. Historiker menar att de många riksmötena om hanteringen av ärkebiskopsborgen skapade den svenska riksdagen.
http://www.ukforsk.se/staket1.htm
Fornsigtuna - Signhildsberg
Herrgården Signhildsberg är också platsen för Fornsigtuna. Historiska källor och tidiga kartor placerar Fornsigtuna på denna plats, men det var först åren 1984-88 som arkeologiska undersökningar kom till stånd. Terrassanläggningar, husgrunder och stora konstgjorda högar, som inte var gravar, kan berätta att en forntida kungsgård legat här. Den sägenomspunna Signhilds kulle visade sig vara en tingshög. Två mäktiga hallbyggnader hade anlagts uppe på stora stenkummel. Förrådsbyggnader hade placerats på en lång terrass.Ännu skönjbara gator leder ner till rester av bryggor, som är omtalade i en isländsk saga från 1200-talet. Den isländske skalden Snorre Sturlasson menar att det var här Oden slog sig ner och byggde "en borgstad som han kallade Sigtuna". Landhöjningen gjorde så småningom hamnlagunen oanvändbar. När så kristendomen började vinna framgång flyttades verksamheten till kungsgårdens utmark några kilometer härifrån. Namnet Sigtuna följde med till den nya platsen, och den gamla kom att kallas Fornsigtuna. I slutet av 1600-talet kom platsen att förknippas med den kända kärlekssagan om Habor och Signhild, och när dåvarande ägaren av bondbyn Fornsigtuna byggde herrgården döpte han om platsen till Signhildsberg. http://www.ukforsk.se/nya/fornsig.htm
Vägmuséum, Dalkarlsbacken och Ryssgraven
Det är de speciella terrängförhållandena vid såväl västra som östra kommungränsen som gett Upplands-Bro synnerligen intressanta vägminnen. Strax öster om Kungsängen är det den djupa Ryssgraven och den branta sluttningen som gett oss en inblick i vägbyggnadsteknik genom tiderna. För att man skulle kunna ta sig med vagn upp ur Ryssgraven (det smala näset mellan Ryssgraviken och Svartviken) blev det ett regeringsärende på 1600-talet att dels anlägga en vägbank över det sanka näset och dels att bygga den 200 m långa stenmuren som blev grunden för den första Dalkarlsbacken. Det var Dalregementet som användes som arbetsmanskap. På 1850-talet löste man problemet med den branta backen genom att spränga en mindre brant väg genom berget. På 1930-talet byggdes nästa väg, som ännu används för lokaltrafiken och på 1970-talet kom motorvägen. Man kan säga att vi har ett "vägmuseum"ute i naturen. Ryssgraven har sin egen långa historia. Hur namnet uppkommit är oklart. Traditionen säger att det var ryssar som grävde sig ut här sedan de plundrat Sigtuna år 1187. Namnet syftar inte på att ryssar skulle ha begravts här. Äldre kartor placerar Ryssgraven tvärs över näset mellan de två vikarna.
http://www.ukforsk.se/hembygd/dalryss.htm
Lyssna
